Tack vare att stressen hälsade på igen och gjorde mig helt handlingsförlamad, ligger jag grymt många veckor efter med projektarbetet. Så, nu var jag tvungen att formetera om hela arbetet! Skickat iväg mail till min handledare så får vi se vad han tycker om min nya plan. Tycker den är bra, och den går fort. Och lämnar mer tid över åt andra grejer jag ligger efter med. T.ex historian, psykologinx3 och svenskaarbeten. Usch. Vill bli klar med min utbildning så jag kan läsa en bok på kvällen igen, och faktiskt tycka om det. För är så nedrans trött på att alltid ha en massa annat som man behöver läsa, jag vill ju kunna läsa för min skull, inte för någon uppgifts skull! Usch, jag vill bara färdigutbildad snart.

(Fast då måste jag ju komma på vad jag vill bli "när jag blir stor")

Jag har alltid letat efter någonting. Jag vet inte vad, vet inte om jag någonsin kommer veta vad, men någonting. Jag har alltid letat efter någonting.

Och lagt mig till med dåliga vanor så klart. Men det gör man väl.

I gymnasiet var jag dum, jag visste inte vad det var för fel, och inte fan orkade jag stanna upp och fundera på det heller. Men nu kanske, kanske har jag kommit på varför.

Jag blev stressad, ingenting i högstadiet hade kunnat förbereda mig på vad som komma skulle. Gymnasiet. Det var dags att växa upp helt enkelt. Dags att verkligen börja tänka på framtiden. Framtiden skrämmer mig, i framtiden kommer döden. Men inte förrän du har gift dig, skaffat barn och fått ansvaret för någon annans liv. Men döden kommer. Jag har varit rädd för döden sedan tidig ålder. Jag minns att jag grät på kvällarna när jag var sex år gammal, jag var rädd att somna, för tänk om jag inte skulle vakna igen? Tänk om jag skulle sova i all evighet? De sa att det var som att sova, i all oändlighet. Jag ville inte sova så länge, jag ville inte känna den känslan. Jag kunde inte låta bli att tänka på det. Det fanns där varje kväll när ljusen var släckta.

Lite innan första jullovet i gymnasiet hade jag träffat en kille. Han var några år äldre och hade bil, astufft. Jag börajde röka, och det var jag tvungen att dölja för mina föräldrar som alltid gjort klart vad de tycker om rökning, det skulle inte vara så populärt. Jag hade inte tid för läxorna och de hamnade på hög, jag orkade inte, jag hoppade någon lektion här och någon lektion där. Det var ju inte så farligt. I mars var jag borta flera veckor i rad med undantag från en lektion i veckan, tror det var rörlig bild. I januari tidigare det året hade min gammelmormor gått bort, hon var den sista av de båda. De som betytt så mycket, som jag älskade så mycket. Men hade jag verkligen visat det så tydligt som jag kunnat? Åter igen kom rädslan för döden tillbaka med full kraft. Tvåan och trean fortsatte jag skolka. Jag började sminka mig svart, färgade håret svart och skrev texter och dikter om döden. När jag läser dem nu funderar jag på hur jag tänkte? "I'm marrying death", "Beautiful death", "A prayer for death".

Jag är så glad att den perioden är över. Jag tror att det var mitt sätt att handskas med det hela. Men döden och stressen. För jag visste ju inte att jag var stressad. Jag visste bara att jag inte orkade och att jag mådde dåligt. Jag hade skuldkänslor för att jag mådde dåligt, jag kommer ändå från en ganska bra familj, vi har pengar så vi klarar oss i alla fall, vi står varandra nära, vi har alltid kunnat prata med varandra och vi har alltid fått det stöd vi behövt. Ändå skrev jag texter om döden som om den vore någonting vackert. Det kändes inte rätt och gjorde det hela ännu lite värre.

Förra året tröttnade jag på allt det svarta. Jag hade redan då dragit ner otroligt mycket på sminket och bestämde mig då för att blondera mig. Efter tio månader var resultatet skiftande från hyperblont i hårbotten och topparna och orange i mitten och slitet som fan. Nu äntligen har jäg börjat få bort det värsta av det slitna. Hoppas på helt friskt hår till sommaren. Håret är nu rödlila, även om det mest är det lila som sitter kvar nu, men det ser normalt ut. Inte som jag under gymnasietiden, för nu när jag ser tillbaka så tycker jag inte att det ser bra ut, jag undrar vad jag tänke med. Men jag tror att det var en period jag behövde gå igenom, för att växa och för att hitta mig. För nu, vet jag precis vem jag vill vara och är, jag är den jag är just då. Ibland aggresiv, ibland lugn, ibland ledsen och ibland glad. Utan allt det svarta, vet jag inte om jag kunnat säga det nu. Men det kostade mycket. Jag får nu gå komvux för att fixa alla de streck och ig jag drog på mig de åren, men det är okej, för det är priset jag får betala för att må bra nu. Så det är okej.

Stressen har börjat smyga sig på mig igen, jag har ingen aning om jag ska trassla ut det den här gången, men jag har en känsla av att allting kommer att gå bra.

Låt i högtalarna atm: Mayday Parade - When I grow up