Eller ja.. Jag röker ju fortfarande när det är krogenkväll eller någon större fest, det har jag inte kunnat släppa. Men jag har gått upp. Kompisen jag pratade med förut sa att det var då inte mycket. Men 58.5? Det är inte direkt min idealvikt. Jag var nöjd med 56. Det fick funka. Men detta kan jag inte acceptera. Jag hoppas verkligen att det är "veckan" som gör att jag känner mig plufslig. Annars blir det till att bli träningsnarkoman. Någonting måste jag ju göra. Eller så börjar jag röka igen. Det är pris att betala, och ett jag inte skulle behöva fundera många gånger över. Ett liv som underviktig utan träning, men någon gång ska väl det också rasera antar jag. FAN! Jag vet inte ens vad jag ska ha på mig ikväll för det känns som om ingenting sitter snyggt. Fan..

Jag trodde att man kunde hitta nästan vad som helst på internet, jag hade fel. Har nu i två dagar försökt hitta vad vissa sagor heter på svenska, för det skiljer sig ju från det engelska och tyska namnet på den. Men jag kan bara inte hitta det! Jag är nu officiellt besviken på internet.

Så, jag ska ha omprov i Svenska B - Litterturprov I. Så jag satt och läste i kompendiumet och kom till alla de där hjältesagorna, om någon gammal kung och Odyssen och dem. Självklart började mina tankar snurra och jag kom att fundera på vad som skulle hända om alla äventyr tog slut? Om alla skatter redan blivit funna? Alla drakar dräpta och alla övriga monster bortjagade. Vad skulle då en äventyrslysten ung man göra för att vinna sin fagras hjärta? Vad skulle denne mannens liv ha för mening?

Om Odysses inte hade förargat Poseidon och därför irrat runt på hemska hav i många år, skulle sagan inte varit någon saga att berätta. Då hade man talat om kriget och den trojanska hästen, segern, sedan hade det inte varit mer. "Han återvände hem och återförenades med sin sköna hustru"?

Eller om alla drakarna på Irland varit utrotade så att när Tristan kom dit för att vinna Isoldes hand för sin herre, inte hade kunnat dräpa en. För det hade inte funnits någon drake som förpestade omgivningen. Han skulle heller inte kunna ge sig ut på farliga äventyr för att sedan försöka glömma sin förbjudna kärlek till Isolde. För det skulle ju inte finnas några äventyr att söka.

Så vad hade egentligen hänt om alla äventyr tagit slut? Om alla monster blivit dräpta? Och om hela världens skatter hittats? Hur skulle det se ut om hjältarna inte längre hade något att fylla sina liv med?

Tack vare att stressen hälsade på igen och gjorde mig helt handlingsförlamad, ligger jag grymt många veckor efter med projektarbetet. Så, nu var jag tvungen att formetera om hela arbetet! Skickat iväg mail till min handledare så får vi se vad han tycker om min nya plan. Tycker den är bra, och den går fort. Och lämnar mer tid över åt andra grejer jag ligger efter med. T.ex historian, psykologinx3 och svenskaarbeten. Usch. Vill bli klar med min utbildning så jag kan läsa en bok på kvällen igen, och faktiskt tycka om det. För är så nedrans trött på att alltid ha en massa annat som man behöver läsa, jag vill ju kunna läsa för min skull, inte för någon uppgifts skull! Usch, jag vill bara färdigutbildad snart.

(Fast då måste jag ju komma på vad jag vill bli "när jag blir stor")

Jag har alltid letat efter någonting. Jag vet inte vad, vet inte om jag någonsin kommer veta vad, men någonting. Jag har alltid letat efter någonting.

Och lagt mig till med dåliga vanor så klart. Men det gör man väl.

I gymnasiet var jag dum, jag visste inte vad det var för fel, och inte fan orkade jag stanna upp och fundera på det heller. Men nu kanske, kanske har jag kommit på varför.

Jag blev stressad, ingenting i högstadiet hade kunnat förbereda mig på vad som komma skulle. Gymnasiet. Det var dags att växa upp helt enkelt. Dags att verkligen börja tänka på framtiden. Framtiden skrämmer mig, i framtiden kommer döden. Men inte förrän du har gift dig, skaffat barn och fått ansvaret för någon annans liv. Men döden kommer. Jag har varit rädd för döden sedan tidig ålder. Jag minns att jag grät på kvällarna när jag var sex år gammal, jag var rädd att somna, för tänk om jag inte skulle vakna igen? Tänk om jag skulle sova i all evighet? De sa att det var som att sova, i all oändlighet. Jag ville inte sova så länge, jag ville inte känna den känslan. Jag kunde inte låta bli att tänka på det. Det fanns där varje kväll när ljusen var släckta.

Lite innan första jullovet i gymnasiet hade jag träffat en kille. Han var några år äldre och hade bil, astufft. Jag börajde röka, och det var jag tvungen att dölja för mina föräldrar som alltid gjort klart vad de tycker om rökning, det skulle inte vara så populärt. Jag hade inte tid för läxorna och de hamnade på hög, jag orkade inte, jag hoppade någon lektion här och någon lektion där. Det var ju inte så farligt. I mars var jag borta flera veckor i rad med undantag från en lektion i veckan, tror det var rörlig bild. I januari tidigare det året hade min gammelmormor gått bort, hon var den sista av de båda. De som betytt så mycket, som jag älskade så mycket. Men hade jag verkligen visat det så tydligt som jag kunnat? Åter igen kom rädslan för döden tillbaka med full kraft. Tvåan och trean fortsatte jag skolka. Jag började sminka mig svart, färgade håret svart och skrev texter och dikter om döden. När jag läser dem nu funderar jag på hur jag tänkte? "I'm marrying death", "Beautiful death", "A prayer for death".

Jag är så glad att den perioden är över. Jag tror att det var mitt sätt att handskas med det hela. Men döden och stressen. För jag visste ju inte att jag var stressad. Jag visste bara att jag inte orkade och att jag mådde dåligt. Jag hade skuldkänslor för att jag mådde dåligt, jag kommer ändå från en ganska bra familj, vi har pengar så vi klarar oss i alla fall, vi står varandra nära, vi har alltid kunnat prata med varandra och vi har alltid fått det stöd vi behövt. Ändå skrev jag texter om döden som om den vore någonting vackert. Det kändes inte rätt och gjorde det hela ännu lite värre.

Förra året tröttnade jag på allt det svarta. Jag hade redan då dragit ner otroligt mycket på sminket och bestämde mig då för att blondera mig. Efter tio månader var resultatet skiftande från hyperblont i hårbotten och topparna och orange i mitten och slitet som fan. Nu äntligen har jäg börjat få bort det värsta av det slitna. Hoppas på helt friskt hår till sommaren. Håret är nu rödlila, även om det mest är det lila som sitter kvar nu, men det ser normalt ut. Inte som jag under gymnasietiden, för nu när jag ser tillbaka så tycker jag inte att det ser bra ut, jag undrar vad jag tänke med. Men jag tror att det var en period jag behövde gå igenom, för att växa och för att hitta mig. För nu, vet jag precis vem jag vill vara och är, jag är den jag är just då. Ibland aggresiv, ibland lugn, ibland ledsen och ibland glad. Utan allt det svarta, vet jag inte om jag kunnat säga det nu. Men det kostade mycket. Jag får nu gå komvux för att fixa alla de streck och ig jag drog på mig de åren, men det är okej, för det är priset jag får betala för att må bra nu. Så det är okej.

Stressen har börjat smyga sig på mig igen, jag har ingen aning om jag ska trassla ut det den här gången, men jag har en känsla av att allting kommer att gå bra.

Låt i högtalarna atm: Mayday Parade - When I grow up

När jag gick i gymnasiet, gick ur för två år sedan nu, var jag emo. I sjuan klädde jag mig som en hiphoppare. Efter gymnasiet tonade jag ner hela emo-grejen, blev mer hårdrock. Jag har i stort sett aldrig lyssnat på hip-hop, vissa låtar går väl an, men det är ingenting som ligger nära hjärtat. Rock däremot, de flesta sorters rock, ligger på en särskild plats i hjärtat. Den känns sann. Den känns bra. Den känns hemma.

Jag upptäckte rocken på allvar när jag gick i sjuan, åttan. Det var då jag verkligen fastnade. Det var då jag fann Alice Cooper, Ozzy Osbourne, Gary Moore, Mötley Crue och så många fler. Innan var det Backstreet Boys och Britney Spears, de blev till Avril Lavigne. Men ingenting fastnade på mig som Alice och dem. Ett samlingsalbum av Alice Cooper var den första skivan jag köpte som inte var en blandskiva, utan av en enda rockartist. Köpte den för 45 spänn på Ullared. Jag antar att Mötley Crue var den senaste stora crushen, den höll i sig ett bra tag. Eller om det var Courtney Love, jag minns inte. De kanske inföll samtidigt till och med.

Ända sedan sjuan har jag i alla fall alltid haft rocken i ryggen. Även när jag testat nya grejer, emo, hiphoppare, antar att jag hade en lite mindre kreativ period också där någonstans. Men den har i alla fall alltid funnits där. Som ett skyddsnät. Som en hjälpande hand. En sanningens källa. När mina vänner frågar vilken stil jag har, kan jag inte längre svara på det. Jag är helt enkelt en produkt av alla de där åren. De nördiga, de svartmålade, de opersonliga, de åren jag var rädd för att våga exprimentera. Jag är en produkt av alla de saker jag gjort, av alla de val jag gjort, och det jag tycker om för stunden. För jag kan inte säga vad jag är, för om imorgon kanske jag inte alls tycker att ordet förklarar bra, det kanske låter helt fel. Men vad jag än är, så kommer jag alltid att falla tillbaka till rockmusiken, vare sig det är Courtney Love eller Depeche Mode, Mötley Crue eller Gary Moore. Hey, till och med Duran Duran har ju gjort några låtar värda att älska.

Detta var ju inte det jag planerat att skriva...

Låt at the moment: Duran Duran - Planet Earth